Förlossningsberättelse
Ojoj! Hade helt glömt bort att jag har en blogg att uppdatera :)
Signe tar all min tid och hon är det enda jag tänker på numera :) Min lilla solstråle som betyder allt! Tänk att vi har blivit en liten familj och har så varit i snart 9 månader :) Det är ett härligt liv jag lever, njuter av varje stund tillsammans med mina älsklingar. Det är en fantastisk känsla att få delta i en annan människas liv från första andetaget, att få vara med när hon ler första gången och se henne krypa. Ja, alla de där små sakerna som är så stora steg för en liten person. Jag älskar att få vara med när Signe upptäcker nya saker, smaker, dofter och sin egen kropp. Signe följer med mig överallt. Vi går på upptäcksfärd i naturen och träffar andra barn så att Signe får leka av sig. Vi har så roligt!
Jag tänkte att jag skulle berätta hur det gick till när Signe kom till oss, alltså själva förlossningen. Innan läste jag en massa förlossningsberättelser men ingen historia är ju den andra lik, här kommer min, Peters och Signes berättelse :)
Hade som många andra föreställt mig förlossningen som ett skräckscenario. Blev glatt överaskad måste jag säga. Det är inga tvivel om att vi kvinnor är skapta för att föda barn. Smärtan var väl det som skrämde mig mest, men det var en smärta som gick att uthärda. Absolut! Läste en så himla bra bok innan, för i slutet byggde jag upp en oro att inte kunna handskas med smärtan. "Att föda utan rädsla" av Susanne Heli tror jag den hette. Den hjälpte mig att slappna av och andas. Låter kanske konstigt men jag var aldrig rädd och upplevde inte att smärtan tog överhand, tror det var mycket tack vare boken.
Jag hade över lag en mycket lätt graviditet men sista veckan var det som om allting satte igång på riktigt. Jag kände av ett mycket tydligare tryck neråt och tätare sammandragningar, framför allt på kvällen. Den 7/12 vaknade jag mycket tidigt. Var på Mvc sista gången. Då var "bebis" ruckbar och 39 fulla veckor. Magen hade sjunkt men inte växt. Vi bokade in tid för kontrollmätning för säkerhets skull. Den dagen kände jag en molande mänsvärk hela dagen. Tänkte inte så mycket på det. Kanske var det latensfasen som satt i gång, men den kan ju hålla på i flera dagar/veckor tänkte jag. Gick och fikade med Madde på Espressohouse och på kvällen kollade jag på film med Helena, Lisa och Susanne, "Polarexpressen" :) De kände på magen och "bebis" sparkade vilt där inne. Hade svårt att resa mig och kunde knappt gå men det slog mig ändå inte att det var nära. Jag var ju stor och klumpig, klart det var svårt då! :) Kände också en mycket stark törst!
Den 8/12 vaknade jag också mycket tidigt och kunde inte somna om, klockan var runt 05. Var jättehungrig och insåg snart att sammandragningarna ändrat karaktär, nu var de tätare och starkare. Liknade fortfarande menssmärtor men med ett tryck neråt och de kom som en svepande rörelse för att sedan avta. Tanken började slå mig att det faktiskt kunde vara så att vi skulle ha ett litet knyte hos oss inom en snar framtid. I samband med menssmärtorna passade jag på att öva på andningen. Gick på toa ofta. Runt kl 08 började jag klocka, vad jag började ana var värkar, på internet. De kom med allt från 3-10 minuters mellanrum och de var oregelbundna i styrka också. Tänkte att så här kanske det kommer att hålla på i ett dygn. Gjorde inte mycket ondare än stark mensvärk. 10.30 duschade jag och jag fortsatte att gå på toa stup i kvarten. Peter kommer hem och åt lunch och han undrar om han verkligen ska gå tillbaka till jobbet. Jag säger att - "Det blir inga barn i dag!" Kl 14 går jag en promenad, vill få igång processen. Stannar några gånger på vägen och försöker härda ut några starka värkar. När jag kommer tillbaka tror jag att slemproppen går. Ringer förlossningen och frågar om råd. Får informationen att slemproppen inte behöver betyda att jag ska föda snart utan de ber mig stanna hemma så länge jag känner mig trygg med det och vila. Tänker att det är nog bra att jag vilar en stund eftersom jag hade planerat att gå på kvällskursen på högskolan, ville ju inte missa för mycket! Kl 16 åt jag igen (tänker att jag måste samla krafter)och sen la jag mig på sängen för att vila och prova min TENS-apparat som jag hyrt på Mvc. En bra grej för övrigt! Funkar visst inte för alla men jag tyckte den var kanon :) Det dröjer inte länge förrän något knakar till och jag flyger upp ur sängen. Trodde att jag hade satt apparaten fel så att "bebis" protesterade men det var vattnet som gick klockan var då 17! Rev bort alla sladdar och rusade ut på toaletten. Inget Niagarafall men det sipprade ut hela tiden så jag få ta en handduk i byxorna...haha! Ringde till Peter och kunde inte hålla mig för skratt. Han skyndade sig hem och var nog mycket mer nervös än jag. Ringde också till mamma innan jag ringde till förlossningen. Peter ringde till sin mamma och syster. Hade fortfarande inte så ont att jag inte kunde härda ut utan pratade ganska normalt med förlossningspersonalen i telefonen. De sa att jag kunde få komma på kontroll vid 20-21. De menade att vattnet kan gå långt innan "bebis" kommer. Jag sa - "Vi kommer kl 20!" Efter vattenavgången tilltog värkarna och kl 18.30 tog jag en dusch. Det var skönt. Peter gick nervöst runt i lägenheten och visste inte vad han ska ta sig till. Han packade det sista i väskan och tyckte att vi skulle åka. Direkt! Jag fortsatte att använda TENS-apparaten och försökte tänka på att slappna av och andas. Tänkte att det kunde bli en lång process. Kl 19.45 åkte vi in till förlossningen. Då hade jag riktigt starka värkar. Smärtan i bilen var värst. Jobbigt att sitta still!
20.00. Värkarna kom tätt. En BM satte CTG på mig för att kontrollera att allt såg bra ut. Hon ville ta in mig på ett förlossningsrum för att se hur mycket jag var öppen och hon ville att jag skulle testa lustgasen. Jag var då öppen 5 cm, vilket är mycket. Jag provade försiktigt lustgasen. Den luktade konstigt och var ganska trög att andas in. Fick frågan om jag ville ha Epidural, vilket jag gärna ville vid det laget, när värkarna kom. Måste dock nämna att mellan värkarna tyckte jag inte alls att det gjorde ont! Vilket var tur så att jag hade möjlighet att samla kraft inför nästa värk som kom med bara någon minuts mellanrum. Det var ingen lång vila. Fokuserade på en värk i taget. Varje värk varade i ca 1 min. BM berättade att det var en halvtimmas väntan på Narkosläkaren som sätter ryggbedövningen. Jag var tvungen att härda ut. Men tanken på att jag snart skulle få bedövning gjorde det hela lite lättare. Peter masserade. BM förberedde under tiden för Epidural och frågade sedan om jag behövde gå på toa eftersom det kan vara svårt att känna om man är kissnödig när Epiduralen verkar. Det ville jag. När jag väl satt där på toaletten började jag spontant att krysta. BM utbrister - "Ska du börja krysta NU!?" -"Inte vet jag", utbrister jag tillbaka. Aningen hög på lustgas märkte jag ändå hur stressad hon blev...haha! Hon ville undersöka mig igen. Jag var öppen runt 8 cm. Narkosläkaren hade inte kommit och BM bestämde att jag inte skulle få någon bedövning! Jag fick panik, milt sagt. Ingen bedövning!? Hon lugnade mig med att det värsta redan var över och skulle man sätta Epidural nu skulle den ändå inte ta bort krystvärkarna.
Mitt i allt var det personalbyte. Jag fick en ny, jättegullig BM. Hittills hade jag stått upp hela tiden och stampat i golvet när värkarna kom. Hade TENS och lustgas hela tiden som vi höjde i styrka allt eftersom. När jag började krysta fick jag lägga mig på sidan och hej vad det gick...haha! Jag gjorde allt som BM bad mig, ville bara ha ut "ungen"! Rätt som det var slank hon liksom bara ut, kl 22.22 den 8e december, fyra dagar för tidigt :) BM höll upp Signe och frågade om vi såg vilket kön det var. Jag fattade ingenting först så hon fick tala om för mig att jag hade blivit mamma till en liten flicka. Min finaste lilla tjej! -"Det är Signe!" Utbrast jag :) (Därefter kom moderkakan som vi senare fick titta på, ganska häftigt). Fick upp henne på mitt bröst och det var så himla overkligt! Vilken känsla! :) Hon vägdes och mättes, 2675g och 48cm. Vi firade med cider och smörgås och en kopp varm choklad :) De flaggade för Signe på hennes födelsedag och det var bara vi i hela världen, tiden stannade :) Vi ringde våra föräldrar. Signe ammade för första gången. All smärta var som bortblåst. Det var detta vi kämpat för.
Näst sista krystningen var jobbigast annars gick det hur fint som helst kan jag såhär i efterhand konstatera. Fick sy ett stygn vilket inte kändes alls och som jag inte haft några besvär med efteråt heller. Efter ett tag fick jag ta en dusch. Härligt men ack så trött jag var! Orkade knappt stå på benen. Jag fick åka rullstol till BB (EVA-avdelningen) med Signe i famnen :) All personal var helt underbar. De två första nätterna sov jag i fyrbäddsrum så Peter fick sova hemma. Gissa om jag kände mig ensam och osäker första natten, sov inte en blund, saknade Peter och låg hela natten och tittade på en docksöt liten Signe. Peter kom igen på morgonen. Kändes konstigt för honom också att behöva sova hemma. Dagarna rullade på. Vi lärde känna Signe snabbt, lilla grodan :) Fick eget rum de två sista nätterna och det var verkligen skönt att ha Peter där hela tiden! Gick runt i deras stora fula skjortor mest hela tiden och deras fantastiskt snygga trosor ;) Alla gjorde det, hade packat alldeles för mycket. Det enda som besvärade mig efter förlossningen var att jag hade sån fruktansvärd träningsvärk...haha, kunde knappt sitta. Fick kämpa en del med att få amningen att komma igång, pumpade och matade Signe med sked om vart annat. Så mysigt när vi till slut, den 12 december, fick ta vår lilla tös och åka hem :) Så stolt mamma till en så underbar liten tjej, min tjej! :) Den dagen då vi åkte hem var en sån där perfekt vinterdag. Solen lyste och det var massor med snö och bitande kallt. Signe syntes knappt under alla lager av kläder :) Så liten!
Hemma kom vi till rätta ganska fort. Allt kändes så naturligt och som om Signe alltid funnits hos oss. Men dagarna går alldeles för fort! Den första tiden hade vi mycket besök. Alla ville titta på nytillskottet, och som stolta föräldrar kunde vi såklart inte neka någon att komma på besök :) Några tyckte att Signe var den sötaste bebis de någonsin sett. Jag och Peter höll självklart med! :)
Nu har det gått snart 9 månader sedan vi kom hem och Signe har vuxit och lärt sig en hel massa nya saker. Jag älskar att vara mamma och väntar med spänning på alla nya upptäckter tillsammans med min underbara dotter! :)
